Att föryngringsbeskära en hemsida…

Blicken söker… Där! Klipp, klipp. Rostaggens rispa svider till. Letar på nytt. Vad ska bort? Vad är visset? Var kommer julihettans sommarbuketter växa? 

Egentligen skulle jag fixat med hemsidan nu. Huset är lugnt och hjärna pigg men solvärmen mot kinden, det milda fågelkvittret håller mig kvar i gräset. Med sekatören i högsta hugg söker jag målmedvetet efter rosgrenar som gjort sitt. Varför? För att hjälpa vår buskros lägga allt  fokus på de nya, levande grenarna. Ingen av hennes näring ska behöva gå åt till att göra sig av med det gamla. Det fixar jag.

Och så ser det fult ut, tänker jag. Som att det döda stjäl uppmärksamheten från de skira, unga, ljusa bladverket.

Redan vid den första balkonglådan med pigga, gula och blå penser, lärde jag mig att plocka bort vissna blommor för att ge kraft och plats till nya. 

Grenhögen toppar upp sig i gräset och kopplingen till hemsidan blommar ut (den jag egentligen skulle ägna mig åt just nu…). Detta är ju jobbet jag undviker att göra där, aj då. På min hemsida finns det vissna, döda delar, som aldrig blommade ut eller ens kom i blom. Som bruna, hängig intorkade knoppar bor de där och stjäl energi och fokus. 

Och jag är rädd. Rädd att ta bort för mycket. Rädd att det ska se fjuttigt ut. Precis som med rosbusken. Att beskära är nervöst. Jag vet ju vad jag har… (även om det inte funkar eller blommar så bra)

Mycket av min trädgårdskunskap kommer från svärfar, en brutalt skoningslös föryngringsbeskärare i trädgården. 

De rosa, sockersöta Ferry-rosorna klippte han rakt av en bit ovan jord. Nakna och små stod det där om våren och likväl vackert glädjespridande slutade de varje sommar. 

Stilla undrar jag över effekterna i mitt företag om jag var en lika modig föryngringsbeskärare som svärfar.

Ju längre jag driver mitt företag ju fler egna misstag behöver jag acceptera och städa ut. Ju mer tid har jag lagt på idéer som aldrig blev. Och i ärlighetens namn har jag hittills burit ovillighetensmantel när det gäller att klippa bort och släppa taget om vissna företagsdelar.

Jag har svårt för mina egna misslyckande. Fast inte ser jag ner på rosenbuskens vissna grenar… Henne hjälper jag så gärna att ta bort gammalt för att ge plats till nytt. 

Här i det kittlande gröngräset känns naturens enkla kretslopp som gjort för mig att lära av. Så strax blir det jag som beger mig in i hemsidans värld med sekatör, sökande blick och svärfars tillit till att nytt växer upp.