Hej!

Mitt bland hyacintdoft och julens varma ljus vill jag dela några tankar om obekväm sårbarhet.

Den där sårbarheten – som låter som sanning och känns som mod. Det vi beundrar hos andra
men helst undviker själva. Ingen av oss har ett frikort från att vara sårbara. Även om vi försöker
låtsas att det är så. När vi stuvar undan sårbarheten i ett mörkt hörn på själens vind. Där, bland
det andra vi inte heller orkar med eller vill kännas vid.

Ändå är vi sårbara. Att leva är att vara sårbar.

För mig tog det lång tid att acceptera sårbarheten. Att se den som en tillgång, vägvisare och möjliggörare.

Många är gångerna jag klampat upp på vinden för att tejpa igen lådan med den jobbiga sårbarheten. Stuvat undan. Tryckt ner.

Var är du just nu, på din resa med att hantera sårbarhet?

Hur är det för dig?

Vad är din spontana reaktion när sårbarhet kommer upp. Skriv till mig och berätta.

Vilken relation till sårbarhet har du?

Klicka här och dela dina tankar med mig i ett mejl. 

 

 

Skimrande julefrid

Nu önskar jag dig många öppenhjärtliga och kärleksfyllda juldagar.
Kanske provar du att vara sårbar på ett djupare sätt när julgransljusen
lyser tryggt bredvid.

Nästa gång vi ses här har det blivit 2021. Spännande! Men för nu…

En riktigt god och mysig jul!

Lotta

PS. 

Jag vill berätta mer för dig om de nya reflektionskorten. Och hur det här kan
bli en sak att göra tillsammans med någon du önskar att du pratade oftare med.

Mejla mig här eller via den röda etiketten så vet jag att du vill veta mer.